Det är mycket just nu.
Visst, min vardag har sin vanliga handling med sova, skola, plugga, sova, men jag bär samtidigt mycket på mina axlar. Det är bråk inom familjen, det är prov och uppgifter, slutspurten innan betyg, brist på pengar och misslyckade jobbansökningar, övningskörning som medför stor osäkerhet och stress, min kropp som inte är som den ska och en allmän oro för allt och det mesta. Det har blivit mer än jag kan hantera, det erkänner jag.
Söker man på ordet "Frizon" så får man upp förklaringen: ett område där man är "fri" från negativ påverkan. Och jag känner just nu en nästan outhärdlig längtan efter att ha min frizon, ett hem och en trygghet. Det var länge sedan jag hade ETT hem, länge sedan jag sov i en och samma säng under en hel veckas tid. Länge sedan jag slapp planera vad jag ska ha på mig de kommande dagarna, planera min tvättning så jag har tillräckligt ren tvätt att packa med....Ja ni förstår, Senaste tiden har jag och Jonathan pratat mycket om det, räknat på löner och hyror och vridit och vänt för att få det att gå ihop. Och inom en snar framtid, kanske vi har vår frizon. Vårat egna hem.
För Jonathan är min trygghet, och utgör en stor del av min frizon. Med hans famn kan jag sova, och trots mardrömmar kan jag somna om. Med han kan jag prata, finna stöd och tröst. Han ger mig livsglädje och förmågan att vara positiv och lycklig. Han är hemma. Han är min frizon. Jag är bara snart fyllda 18, och jag vet att mycket kan och kommer hända, men jag hoppas att jag förblir hans och han förblir min, för han är det bästa som finns.
.JPG)
