tanken som slagit mig, om och om igen

Åh, jag är så less på att se mig i spegeln och känna mig så extremt normal. Jag är trött på att ha en sångröst som duger, men aldrig vara den som folk pratar om. Aldrig vara den som är "över det vanliga" så att säga. Jag är en i mängden, en som ser ut precis som alla andra, inte speciell på något sätt. Hår som platt ligger slickat längst skallen och ett tråkigt ansikte som ser ut som "hej jag är döden"... Även om jag har en pojkvän som älskar mig precis som jag är, vill jag fortfarande ha en känsla av att om vi inte kände varandra så skulle jag fortfarande 
fånga hans intresse. Så pass att han kanske till och med hade vänt sig om när jag gått förbi. Jag vill utstråla något, 
vara någon som sticker ut lite och blir ihågkommen. Inte känna mig tråkig och anonym. 

Eller kanske är jag bara väldigt bekräftelsesökande...