Jag tror inte någon riktigt förstår min sits just nu. Inte ens mina närmaste. Att försöka förklara allt som hänt över telefon med flera dagars mellanrum är svårt -om inte omöjligt. Än svårare i text. Jonathan har varit med om den samma, men upplever allt nog på ett helt annat sätt. Ser det med andra ögon. Och med delad uppfattning om en och samma händelse kan det vara svårt att känna medkänsla för varandra -och därmed svårt att finna tröst. Istället har vi sopat alla känslor och tankar under mattan och låtsas som att vi har allt under kontroll, trots att det är raka motsatsen till verkligheten. Allt just nu är en tillfällig lösning, något som inte funkar länge till. Och vad som händer efter detta, det vet ingen.
Jag har förståelse för alla ni som tänker "du är ung, känn ingen brådska", för ni vet för lite. Men på något sätt löser det sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar