gifta sig

Vad har hänt med våra tankar om giftemål? Vad har hänt med löftet ”tills döden skiljer oss åt”?
Har vi glömt innebörden av att svara ”ja”?

Jag vänder på frågan… Hur många (gifta) tror du skulle vara villiga att tatuera in sin partners namn, eller ens något som symboliserar deras relation? Jag tror att svaret på det är väldigt få, och jag tror att de flesta skulle komma med anledningen ”tänk om vi gör slut, en tatuering sitter ju kvar livet ut”. Och ja den sitter kvar livet ut, men du lovade ju nyss den personen att leva med denne tills du dör?

Eller har det blivit så att vi i dagens samhälle går med på giftemål just eftersom att det är så lätt att skilja sig? Jag förstår att ingen kan se in i framtiden, man vet aldrig vad som händer om 5,10,20 år. Men borde inte avsikten och tanken med giftemål, vara att du kan leva med denna människa i resten av ditt liv. Borde du inte vara så pass säker när du sätter ringen på fingret, att du kan tänka dig att tatuera dennes namn på din hud.

Eller betyder inte giftemål så mycket?
Menar vi inte ”tills döden skiljer oss åt” så mycket?
Förlåt för att jag frågar allt detta, men det är ju faktiskt så att nästan hälften av alla giftemål i Sverige slutar i skiljsmässa.