det är inte mig jag ser

Det är inte min kropp jag ser i spegeln, det är inte min mage som veckar sig när jag sitter ner... Jag trivs inte i kroppen jag bär, den kropp som tagit stryk av all stress och som tvingats avstå de vanliga rutinerna. Först gick det långsamt, jag såg långsamt hur min kropp förändrades parallellt med att sommar blev vinter precis som den brukar. Men de senaste veckorna har gått fort, helt plötsligt är det inte längre mig själv jag ser i spegeln. Dessutom har min mage slutat samarbeta och det går inte en vecka utan att den strular...Idag gör den ont riktigt ont. Min rena hy har plötsligt börjat få finnar och har helt hamnat ur balans, för att inte tala om min trötthet som verkar omåttlig... Längtan efter träning får det att krypa i kroppen, men väl hemma efter en skoldag är batterierna urladdade och allt jag vill göra efter maten är att lägga mig i soffan med en kopp te och se på tv. "Till våren" tänker jag, då ska jag ta tag i mitt liv och finna tillbaka, men det känns ungefär lika bra som att sopa det under mattan...

en fin bild på jag och min syster Ragna