Innan jag börjar prata om detta måste jag förklara vad ordet ”otrohet” betyder för mig. På P3 i somras tog de upp just detta ämne och frågade lyssnarna var de ansåg gränsen vid otrohet går. Många skrev in att de ansåg att lite strulande på krogen var helt ok, men att gränsen gick vid sex. Andra ansåg att sex var ok så länge man kunde berätta det för sin partner. Och de flesta enades om att man kan göra vad som helst på nätet (ink skicka nakenbilder) utan att det räknas som otrohet.
Jag håller inte med. Gränsen vid otrohet för mig är när man får känslor för någon annan, eller gör något man inte kan berätta för sin partner (något man skäms över//vet kommer såra). Gränsen vid otrohet kan gå vid en kram, om kramen har mer än en vänskaplig avsikt. Gränsen vid otrohet kan gå vid att träffas och umgås utan att våga berätta för sin partner. Gränsen kan gå vid att bli kär eller intresserad i någon man aldrig pratat med.
Jag har aldrig varit speciellt svartsjuk av mig, trots att de relationer jag varit i innan jag träffade Jonathan alla på något sätt har stött på otrohet. Om inte under relationen, så har jag fått höra meningen ”jag tyckte egentligen om dig redan då”, och med då syftat på när de var tillsammans med någon annan. För mig är inte det en komplimang, för mig skapar det en rädsla av att den samma ska hända mig. Att min partner en dag ska säga den meningen till sin nya.
Många i min omgivning har drabbats av otrohet. Ett flertal gånger har jag hört om helgens bravader, om vem som kysste vem, om plötsliga misstag som förblir en hemlighet. Jag har fått höra om svek, falska människor som ljugit om hela sin tillvaro. Jag har läst om det på internet och sett det på film. Jag har läst statistik om hur många som någon gång är otrogna, hur många män och hur många kvinnor. Det har blivit så vanligt i det samhälle vi lever i idag att man nästan kan räkna med att få uppleva det någon gång, som om alla har det i sig. Som om man inte kan lita på någon.
Jag ligger och tänker på allt detta, inbillar mig saker. Jag förstorar och blir orolig, får en obehagskänsla som känns så verkligt smärtande. Jag drömmer mardrömmar och vaknar upp med en känsla av att det hänt på riktigt. Jag är så fruktansvärt rädd för det, framförallt att det ska föregå utan min vetskap.
Jag är rädd för att någon annan ska vara bättre än mig, att jag inte ska duga eller räcka till.
Jag bor tillsammans med världens bästa pojkvän. Han älskar mig mest av allt och är den bästa av människor. När jag berättar för honom om en svartsjuka eller oro så pratar han med mig om situationen och förklarar. Han påminner mig om vad jag betyder för honom, vad vi har tillsammans och vad det är värt. Ibland tar han illa upp och blir sårad för att jag inte bara kan lita på honom, varpå jag försöker förklara att det inte är hans fel.
Och många gånger hatar jag mig själv – för att ens tänka tanken.
2 kommentarer:
Din "otrohetsgräns" har några brister, bara för att man får känslor för en annan person behöver det inte vara otrohet. Känslor kan man inte styra över, blir man kär i någon blir man och man borde absolut inte bli beskylld för otrohet för det. men att vara otrogen är nåt man kan styra över däremot, som då tex att ligga med någon.
Vad kul att du har en egen åsikt! Trodde dock jag fick fram att detta enbart är hur JAG ser på det.
Skicka en kommentar