att leva med det förflutna, eller inte

Livet före det att jag blev tillsammans med Jonathan, livet innan lägenheten, livet innan gymnasiet, livet innan jobb... det var många år av vilsenhet. Än idag har jag svårt att respektera mig själv ibland, och tyvärr kan jag under inga omständigheter alls stå för mina handlingar under de åren av mitt liv. Jag försöker att aldrig tänka på det, utan väljer istället att betrakta de åren i mitt liv som om det är någon annan person än jag, som om mitt liv tog ett avbrott i 6år. Mina dumma påhitt med hur jag såg på mig själv, hur min relation var till mat, de människor jag umgicks med och idiotiska saker jag gjorde. Egentligen är det inte så fruktansvärt hemskt som jag upplever det, men det är så långt ifrån den jag är idag och vad jag står för idag att jag helt enkelt inte kan koppla ihop det med mig själv. Varför kan inte jag se tillbaka på det om tio år och le åt livet som tonåring? Varför fylls jag med smärtsam ånger och skam? Mina dagböcker har jag redan bränt upp och slängt, hundratals bilder raderade. Som om inget av det någonsin hänt. 

Min plan är att fortsätta förtränga de åren. Fortsätta försöka separera det från mig. 

Fortsätta betrakta det som om det hänt någon annan än mig, som om jag alltid varit den jag är idag. 

Det är så jag vill att ni ska se mig, det är vad jag vill att ni ska tro om mig. 

Det är så här jag vill vara och så här jag förblir.