Det är svårt och läskigt att ge sig in helhjärtat i en relation. I början hade jag spärrar, hörde varningsklockor och backade hellre än att gå framåt. Vad det än gällde så skulle vi redan ha klart för oss "vad händer om vi gör slut", nästan som om det redan var sagt att inget varar för evigt. Vi skulle dela upp allt i vår ägo (bilar, möbler, lägenhet, pengar) så att vi redan nu vet exakt vems som är vems om vi gör slut. Alltid vara beredd på det värsta, för min livserfarenhet sa mig att allt kan hända och man kan inte lita på någon.
I augusti har vi varit tillsammans i tre år, och i september har vi bott ihop i ett år. Jag har släppt mina spärrar nu, för det fungerar inte att alltid leva beredd på det värsta. Ska vi ge oss in i det här så ska vi göra det helt och hållet, som om vi kommer leva ihop resten av våra liv för det är ändå vad vi båda drömmer om. Om vi mot all förmodan någon gång skulle göra slut, så tar vi tag i det då. Men vi lever i tron om att det vi har nu varar för evigt och att vår framtid tillsammans innefattar hus, barn och att åldras ihop. Självklart är det skrämmande att ett vanligt giftermål i Sverige enbart håller i 11 år, men är det vad jag ska tänka när vi står på altaret och byter ringar? Någonstans måste vi ändå sätta alla rädslor åt sidan och bara satsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar